Linn Ullman – De oroliga

För några dagar sedan tipsade jag om att De oroliga av Linn Ullman finns att lyssna på i Sveriges Radios app och diverse podcastappar genom Radioföljetongen. Idag har jag lyssnat klart på den och tipsar därför ännu mer om den.

Det är 30 avsnitt som är 20-30 minuter långa, och uppläsaren gör ett fantastiskt bra jobb. Boken innehåller inspelningar mellan huvudpersonen och huvudpersonens far, och i uppläsningen är det två personer som läser replikerna, vilket gjorde väldigt, väldigt mycket. Det är även musik med i uppläsningen, både i början och slutet av varje avsnitt men också då och då i mitten. Jag älskade den här berättelsen, men jag är ganska säker på att jag inte skulle uppskattat den lika mycket om jag läst den i bokform och gått miste om den fantastiska musiken och de två rösterna.

Den hoppar väldigt mycket i tiden, men den är aldrig förvirrande och på något vis rör den sig trots det alltid framåt. Det är huvudpersonen själv som berättar, ibland i jag-form och ibland pratar hon om sig själv i tredje person. Huvudpersonen som barn är en sådan karaktär jag bara vill krama om. Hon har diverse tvångstankar, drömmar, hon saknar, längtar och man vill bara vara DÄR för henne. Jag kan inte riktigt uttrycka mig, jag är fortfarande lite euforisk trots att boken faktiskt är slut och jag inte kommer läsa mer om dessa fantastiska människor.

Jag blev så kär i den här boken. Jag förstår verkligen varför den har blivit så populär, det känns som att alla läser den nu eller redan har gjort det. Jag brukar vara lite tveksam till såpass geniförklarade böcker men här förstår jag det verkligen. Trots att radioföljetongens beskrivning av boken ”en roman om en barndom och uppväxt” inte låter sådär väldigt rafflande är det precis så det är, den är en roman om en barndom och en uppväxt. Den är dock väldigt mycket bättre än vad man kan tro av den beskrivningen.

Jag ska sluta pladdra nu, om jag ändå inte ska ska skriva något vettigare, jag vill bara avsluta med att säga att jag inte är förvånad om jag går och köper den fysiska boken om ett tag, bara för att jag vill veta att jag äger den.

Om man på något sätt fortfarande skulle vara tveksam, finns här en länk till spellistan med alla låtar som spelas upp i programmet, varav de flesta är fan-tas-tis-ka.

Varsågod för tips mina vänner

Annonser

Gone girl – Gillian Flynn

Jag är antagligen en av de sista att läsa gone girl, men nu har jag gjort det. Jag läser i princip aldrig deckare, men nu har det hänt. Gone girl var bra, men inte så bra som jag trodde den skulle vara. Boken i sig var inte som jag trodde den skulle vara. Även om jag inte visste något om den innan jag började läsa, hade jag ändå förväntningar på hur den skulle vara. Det har varit mycket prat om den, och hypen ökade när den blev film.

Jag gillade boken, handlingen men jag tyckte den var för lång, det fanns sega partier i den och den var trög att komma in i. Men när man hade kommit in i den, när den inte var seg, då var den bra, läsvärd.

Den är indelad i tre delar, varav den andra helt klart var bäst, och helt klart den delen som fick mig att gilla boken. Allting i boken är planerat och det gillar jag, det är skickligt gjort.

Jag kommer se filmen, och kanske gillar jag den mer. Kanske är de, enligt mig, onödiga och långsamma partierna borttagna så allt som återstår är det som är fänglsande, spännande och det som jag tyckte om?

Egenmäktigt förfarande

Egenmäktigt förfarande är skriven av Lena Andersson och vann Augustpriset 2013, och nu har även jag läst den.

Den är skriven med svåra ord och lite filosofiska tankar, och den är fantastisk. Den är precis lagom lång och förtjänas att läsa sakta. Den är inte jobbig att läsa, trots det komplicerade språket, för det är helt flytande.

Lena skriver ur en vuxen kvinnas perspektiv, och beskriver hur hon älskar denna man trots att det mesta sker på hans villkor. Han skyller på sitt jobb och att han inte har tid när han inte längre hinner ses och tillslut är det bara hon som ringer. Det som började så fint tar snart slut. Hennes vänner säger åt henne att ge upp och gå vidare men hon vill ha tillbaka det hon en gång hade och viljan att bli älskad av honom vinner över hennes stolthet. Den annars så affärsmässiga, skrivande människan har blivit kär och allt som anknyter till hans existens, konst eller person tar hon till sig.

Egenmäktigt förfarande kommer bli en klassiker, såsom Strindberg eller Lagerlöf; och det med all rätt. Jag tror verkligen det, för den här boken kommer inte bli daterad. Varken språket, personerna eller handlingen kommer vara ointressant om några år och den är tillräckligt stark för att räcka länge.

<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/13462855/?claim=d83vmwduwa7″>Följ min blogg med Bloglovin</a>

men för det mesta betyder det ingenting

När jag läste bara kärlek kan krossa ditt hjärta och jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket  av Gunnar Ardelius visste jag inte att de hörde ihop, därför läste jag de i fel ordning. Det var lite synd, för jag tror jag hade gillat de mer då.

Jag läste bara kärlek kan krossa ditt hjärta först, och tyckte den var lite seg. Lite för lång. Lite onödig. Vissa bitar älskade jag, men det mesta var ganska tråkigt. När jag läst ut den öppnade jag en annan av Gunnars böcker, jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Den är skriven på ett helt annat sätt, med korta ”kapitel”, på en sida, en halv sida, en mening. Inte alltid i kronologisk ordning och inte alltid sammanhängade. Man vet inte alltid vem som pratar med det gör inget, det är inte det viktiga. När jag hade läst några sidor såg jag ett stycke som var precis likadant som ett stycke i boken jag precis läst ut.

Jag tror bara kärlek kan krossa ditt hjärta hade varit bättre om jag läst de i rätt ordning, men jag blev lite besviken. Titeln är så underbart fin och innehållet lite platt. Den är inte längre skriven på vers (om man kan kalla det vers), den är helt sammanhängande. Vanliga kapitel. Språket är, som alltid, lite avhugget, på ett bra sätt.

Jag har en till bok att läsa av Gunnar Ardelius, när du blundar tittar jag. Den titeln är också så himla bra, men läser nog något emellan. Nog för att han brukar vara bra, men det kan bli lite mycket.

1Q84 – Haruki Murakami

Igår läste jag ut 1Q84, som jag läste till min 30-20-10 utmaning, då denna författare kommer från Japan. Jag fastnade i den och jag läste ut den, jag ville veta vad som hände. Den är väldigt speciell, och jag har inte läst någon bok som liknar denna. Jag tänker inte skriva vad den handlar om, för jag visste inte det när jag började läsa den och jag tror det är så den ska läsas.

Språket är väldigt speciellt och uppdelat. Ändå tycker jag inte det är för hackigt, men på många ställen där det var punkt hade det lika gärna kunnat vara ett kommatecken. Jag tyckte det var mest såhär i början, men det kan ha varit att jag vande mig vid det. Ändå så gillar jag språket. Det byter perspektiv mellan de två huvudkaraktärerna vartannat kapitel, men det tar lång tid innan man kan koppla ihop dem. Samtidigt så gillar jag de parallella historierna, och när det byter perspektiv blir det aldrig tråkigt.

Man blir ganska konfunderad när man läser boken, man undrar var som är sant och inte, vad som verkligen har hänt. Då detta är en trilogi finns två till böcker för mig att läsa, och jag tror jag kommer göra det. Kanske inte direkt, men jag vill veta mer och jag vill veta hur allt hänger ihop. Dock har jag en känsla av att jag inte kommer få veta allt. Egentligen, så händer det inte jättemycket i boken, och för att vara ärlig hoppade jag över partierna när han läste högt. Men jag tycker om boken, den är väldigt speciell men helt klart läsvärd; jag är glad att jag läste den och tycker du med ska göra det.